Efter sitt andra självmordsförsök eller rop på hjälp befinner sig nu min morfar som är 81 år på psyket. Jag undrar hur det kan vara möjligt? När man är inne på sina sista ord borde man njuta av livet och låta döden komma när det är dags. Att ha en maka/make som tjatar hål i huvudet på en tills man inte orkar leva längre borde inte vara möjligt, och i rädsla för att få ännu mer tjat om man nämner skilsmässa (skiljer man sig när man är över 80?), eller att man vill flytta till ett hem för att få lugn och ro, väljet man då det slutliga alternativet självmord?

Första försöket slutade i massa stygn i huvudet. Andra slutade nu på psyket. Han är en fara för sig själv. Efter nästan 60 års äktenskap med en självupptagen, tjatande, egoistisk fru slutar nu hans dagar i ständiga tankar om att få komma till andra sidan.

Ska det vara så krångligt för svenska sjukvården att få min älskade morfar till ett hem? Eller finns det ingen plats för honom? Är han tillräckligt frisk för att få komma dit? Eller måste det sluta i ett självmord?

Jag är arg, ledsen, trött och sorgsen.

Kan inte allt vara lugn och ro runtomkring mig? Hur mycket orkar man innan man själv bryter ihop?

I helgen ska jag till sthlm och träffa min älskade bror som bor där. Då stänger jag av min mobil och bara njuter av att vara långt hemifrån och långt från alla problem.

Milla