Det är alltid lite ångestladdat när jag ska träffa mina vänner från tonåren. 75% har barn eller ska ha barn. Några bor i hus, vissa är gifta. Alla har fina utbildningar och fina jobb. Dom pratar om sina barn eller barnen dom ska få. Hur det var att vara gravid hur detär att ha barn.
Inget ont om dom för jag älskar dom verkligen. Men, jag är inte lika välutbildad och har lika fint jobb. Jag har inga barn eller planerade barn. Jag har ingen villa.
Jag är 30 år och bor i en lägenhet med min sambo 5 minuters gångväg från avenyn.

"Åh, har du slutat röka? Är du gravid?"

Öh. Nej. Jag vill bara inte förstöra mig själv ännu mer så jag slutade.

"Hur kan du bo i stan, är du inte lite för gammal för det?"

Öh. Nej. Jag gillar fortfarande att festa och ha nära till allting som ingår i min vardag.

"Borde du inte plugga så du blir något?"

Öh. Nej. Jag hade usla betyg när jag gick ur gymnasiet och jag orkar inte plugga. Jag trivs med att jobba på restaurang. Alla människor, sovmorgon, sena kvällar, alla arbetskamrater.

"Ska ni inte gifta er snart?"

Öh. Nej. Jag är bara 30 och känner inget behov av att vara gift.

Nu kanske det inte är exakt så här. Jag överdriver lite. Men ibland känns det som att det kommer bli så här. Och jag orkar inte. Men jag tycker ändå det ska bli jättekul att träffa alla. För det händer ju för sällan. För vem ringer och frågar om jag vill vara med när alla barnen ska leka?

/Milla

ps. Om ni nu läser detta så ta inte åt er. För det är ganska mycket ironi i texten ;) ds.